Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två
tills jord och himmel inför Guds domstol står
Oh, East is East, and West is West, and never the twain shall meet,
Till Earth and Sky stand presently at God’s great Judgment Seat;
Så börjar Rudyard Kiplings ofta citerade dikt i Balladen om öst och väst. Mindre känd är fortsättningen:
But there is neither East nor West, nor Border, nor Breed, nor Birth,
When two strong men stand face to face, though they come from the ends of the earth!
När vi verkligen möts, ansikte mot ansikte, finns varken öst eller väst, gränser, raser, nationer eller etnicitet. I mötet visar sig att för öst och väst krävs distans och avståndstagande och djupast sett en rädsla för att inte själv vara identifierad och inhägnad, en rädsla för vilsenhet och skyddslöshet.
För Kipling öppnade kolonialismen världen och skapade nya möten. Vi lever i en värld där denna öppenhet blivit självklar, där kommunikationer och migration, globalisering och digitalisering upplöst de avstånd som geografi och tradition, nationalitet och språk inneburit, en värld där öst och väst, kulturer och traditioner blandas och förenas, nationaliteter byts och språkskillnader övervinns av AI. Ett tydligt tecken på det som skett är den rädsla och de reaktionära tendenser som framkallas, de försök som görs att backa bandet, återskapa gränser, frammana det förlorade och hålla det annorlunda på avstånd.
Öst och väst är inte längre geografi. Östkyrklig teologi och tradition är lika hemhörig i USA och Västeuropa som västkyrklig, och västkyrklig teologi lika hemma i Japan, Indien och Etiopien som östkyrklig. Öst och väst lever tillsammans. De tydliga gränserna mellan kulturer och folk, mellan kyrkotraditioner och religiösa uttryck, har lösts upp. Något nytt växer fram, vare sig vi vill eller inte. Det gamla öst är lika förgånget som det gamla väst, kartan har ritats om och vi vet inte riktigt var vi är.
Men betyder det att östkyrkliga studier förlorat sin mening, saknar framtid, inte längre behövs? Nej, tvärtom. Behovet är akut. Vill vi undvika att rädsla och avståndstagande blir fiendskap och förakt, vill vi undvika högmod och uppblåst egenrättfärdighet, behöver vi bättre förstå såväl oss själva som de andra. Att klamra sig fast vid förenklade trygga former hjälper inte i stormen. Det krävs mer. Fördjupade östkyrkliga studier är ett ofrånkomligt måste för de östkyrkor som lever i en västkyrklig kontext, men också för de ortodoxa som i sin egen traditionella hemvist möts av en massiv västlig kulturell påverkan. Men i allt högre grad kommer östkyrkliga studier också att visa sig nödvändiga för oss med västkyrklig bakgrund, visa oss en väg upp ur de snäva hjulspår vi tagit för givna, men kärt fast i.
Men vad kännetecknar då de östkyrkliga studier som behövs, som har framtiden för sig?
Jag skulle vilja stanna vid tre drag, tre centrala bidrag till kyrkans framtid och vår egen framtid som kristna.
1) Frihet från fångenskap i samtiden
Ötskyrklig tradition bär på en frihet från tidsbundenhet, från att enbart se gemenskapen i nuet. Den vårdar, ja lever gemenskapen med alla dem som gått före ända tillbaka till apostlarnas tid. På så sätt förankrar den oss, vi som lever i en turbulent tid, i en tid av ständiga möten med det främmande, de annorlunda, det oväntade. Här finns en tillhörighet som inte kräver samtycke, inte överenskommelse eller konformitet utan är en innerlig gemenskap med främlingar, med människor som levt helt andra liv i helt andra kulturer, talat helt andra språk och tänkt helt andra tankar. Att vörda de heliga, gestalter som Efraim syrern, Kyrillos av Alexandria, Severus av Antiokia, Gebre Menfis Qiddus, men även utmanande främlingar som pelarhelgonet Symeon styliten och den okände Dionysios Areopagiten, är en god medicin mot främlingsfientlighet.
Den friheten från tidsbundenhet som östkyrkorna bär på betyder inte oföränderlighet. Det skulle innebära slaveri och instängdhet och är dessutom omöjligt för allt som lever. Friheten innebär inte att vi putsar på museiföremål och drömmer oss tillbaka till det förflutna. Den hjälper oss att förstå att vi hör samman trots alla skillnader, hjälper oss att se oss själva i den främmande och den främmande i oss själva. Rowan Williams, den tidigare ärkebiskopen av Canterbury, har fångat detta väl i sin lilla och väl läsvärda bok Why study the past? Att lära känna främlingarna i sin egen tradition, i historien, ja sitt eget främlingskap är den bästa träningen för en kamp mot främlingsfientlighet och förakt för den andre.
2) Källflöden för en tid som riskerar utarmning
Västerlandets expansion, kolonialism och mission och inte minst den kulturimperialism som genom TV och med rikt kapital spritt amerikansk kultur in i minsta by i Östeuropa, Mellanöstern, Afrika och Asien utgör ett hot mot skapelsens mångfald. Den har inte bara tagit död på lokala språk och traditioner, förkastat olika mänskliga erfarenheter och dövat tänkesätt och uttryck, utan också skapat rädsla och förlorad självkänsla, förtvivlan och hat. Även i teologi och kyrkoliv har västerlandets ekonomiska och akademiska övertag inneburit en spridning av former och uttryckssätt, ja skapat ett tolkningsföreträde som trängt tillbaka andra traditioner, inte bara i de katolska och protestantiska kyrkorna, men även i östkyrkor. Inte minst har de främjat splittring, genom maktanspråk och krav på likriktning. I dagens sociala medier förstärks detta ytterligare.
Mot detta erbjuder östkyrkliga studier en rikedom av synsätt och uttryck, en rikedom av poesi och litteratur, av bönespråk och bilder, av arkitektur och olika sätt att gestalta tilliten till den treenige, olika sätt att vara kyrka. Östkyrkliga studier är idag av avgörande betydelse för att bibehålla den rikedom av teologi och kyrkoliv som annars riskerar att gå förlorad. Det handlar inte om att den östkyrkliga traditionens uttryck och tänkesätt är bättre eller förebildliga för alla; de är ju inte ens alltid förenliga med varandra. Det handlar om att leva i och av mångfald, för det är bara där äkta kärlek kan blomstra. Kärlek kräver ju som bekant skillnad, är ett övervinnande av åtskillnad. Ett bra uttryck för detta är när den helige Johannes Moschos inleder sin antologi över samtida monastiskt liv med att han ser sina anekdoter som blommor på ängen, där alla är olika så att var och en kan plocka den han eller hon förälskat sig i.
Östkyrklig teologi ser en skönhet i och gläds över den mångfald som ger var och en av oss en rymd att leva i och gott om plats för dem som inte är som jag, som tänker och lever helt annorlunda, ett bröd att dela vars sädeskorn samlats från jordens alla hörn, för att tala med Didachê, en av kyrkans äldsta texter.
3) Motstånd mot maktkoncentration
Med snabba kommunikationer, en ansamling av kapital och ägande hos få aktörer och en alltmer avancerad teknik har vi idag fått en farlig maktkoncentration där de mäktiga kan strunta i avtal, i samarbeten och i de mindre mäktiga. Makt vill regera, vill ha centralisering och likriktning. Detta gäller inte minst religiösa traditioner och därmed även kyrkan. I Indien försöker BJP partiet skapa en indisk hinduisk statskyrka, i Ryssland styr staten kyrkan, i Etiopien försöker kyrkoledningen centralisera och i Sverige försöker starka politiska grupperingar minska mångfalden i Svenska kyrkan. Makt vill ha kontroll, en kontroll som ger möjlighet att bestämma vad som får tänkas och sägas, vad som är sanning och lögn.
Den östkyrkliga teologin erbjuder här ett motstånd. Till skillnad från katolsk och främst protestantisk tradition har man genom tiderna värjt sig mot definitioner och en alltmer förklarande och tillrättaläggande teologi. Mot den västliga klosterväsendets regleringar och standardiseringar, mot den nominalistiska teologins försök att göra språket till ett lydigt verktyg för kontroll, och mot den centralisering av makt som pågår i olika kyrkor, erbjuder östkyrklig tradition ett motstånd, en betoning av det enskilda klostrets, den enskilde biskopen, den enskilda församlingens, ja den enskilde kristnes frihet. Den individualism det idag talas så mycket om, den som främst består i att inkrökt i sig själv söka uppmärksamhet, är ingen individuell frihet utan närmast ett uttryck för maktlöshet och rädsla för att inte vara. Här erbjuder östkyrkans monastiska tradition, ökenvisheten, med sin betoning av självkännedom, ödmjukhet och främlingskap ett motstånd. Här erbjuder östkyrkans mystika teologi, dess betoning av det oändliga sökande, av Guds outgrundlighet, av språkets begränsning ett motstånd. Här erbjuder en tradition där poesin, är teologins främsta språk, det språk som mellan raderna och orden ger utrymme att säga det som inte kan sägas. Tänk bara på memrê och qenê, på kontakia och zema. I arvet från den tidiga kristenheten, ja från den antika grekiska skolan finns sätt att lära och öva som ger material för kreativitet snarare än information man kan klamra sig fast i.
Till sist:
Rädsla är ett farligt gift som tar död på den frihet vi är skapade till, den frihet som enligt en av den svenska ortodoxins främsta lärare, Torsten Kälvemark, kännetecknar östkyrklig teologi, en teologi som inte begränsar genom bekännelsetexter eller dekret. I en tid av polarisering, allt skarpare motsättningar, alltmer oförsonliga konflikter, allt djupare klyftor mellan rika och fattiga, mäktiga och maktlösa, erbjuder östkyrklig teologi en motkraft, en betoning av vänskap snarare än kontroll, av mångfald snarare än enhet, av skönhet snarare än tydlighet, av hopp i en tid av modlöshet.
Samuel Rubenson är professor emeritus i kyrkohistoria vid Lunds universitet och professor i östkyrkliga studier vid Sankt Ignatios högskola. Rubenson är – lite som Sankt Ignatios själv – något enastående i Norden: expert på de koptiska, etiopiska och syriska kyrkornas historia – och på relationerna mellan kyrkorna och tidiga islam.
Under hela sin akademiska karriär har Rubenson varit Sveriges ledande auktoritet på tidig kristendom. Han har inte minst inriktat sig på den framväxande klosterrörelsen i det östra medelhavsområdet. Avhandlingen The Letters of St. Antony, först publicerad år 1990, har förblivit en internationell klassiker inom forskningen. Genom sina stora forskningsprojekt med fokus på bildning har Rubenson bidragit till att forma den internationella kunskapsutvecklingen; genom sina uppskattade böcker på svenska har han förmedlat monastisk kunskap till en bredare skandinavisk publik.
Rubenson har aldrig varit en person som nöjer sig med enbart teoretisk kunskap – genom uppväxten i Etiopien och studerier i Egypten har han levt tillsammans med den östliga kristendomen och ådratt sig nära relationer med kyrkor – och inte minst kloster – i de samma områden. Vi är många som har rest med honom till Mellanösterns alla hörn. Rubenson har också över tid varit en ovärderlig katalysator för denna vår institution för östkyrkliga studier, Sankt Ignatios högskola.